Dagen efter

Jag framför skärmen.

Som en dålig cover av mig själv, i tappning av Robert Smith eller Johnny Depp eller kanske på något underligt sätt Bruce, The Boss himself.

Stolt är jag.

Igår var jag min egen fest. Ett kärnkraftverk av positiv energi.

Mest minnesvärt var kvällens sista ryck på karaoken.

Skrek för full hals, som om det gällde liv eller död, till Thunder roads.

"The screen door slams
Mary dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays"

Det var katastrofalt dåligt. Jag mördade låten totalt. Texten satt inte bra, inte som den gör i nyktert tillstånd.

Men ekot av den ringer fortfarandet innanför pannloben.

Jag fångade någonting. Mitt hjärta fylldes. Världen registrerade mig för ett ögonblick. Jag gjorde ett avtryck.

"Roy orbinson singin for the lonley
Hey thats me and i want you only
Don't turn me home again
I just can't face myself alone again..."