Abstrakt

Klockan visar 22:51, fingrarna rasslar över tangentbordet. Jag är övertrött.

Jag är helt oförstående i hur denna blogg kom att bli så abstrakt, så snabbt.

Jag försöker inte vara filosofisk, men kan inte hjälpa hur jag tänker. Tankarna vandrar så lätt iväg, jag försöker förbrilt stoppa dem, men då är det för sent. De är redan på väg, mot molnen. Drar dit jag inte vill vara, jag vill ju vara konkret. Jag vill vara på jorden, låta dem leka med de andra barnen. Släppa lös dem i parken, åka ruchekana, hoppa hage eller leka kurragömma.

Om man inte har någon kontroll över sina tankar måste man tro på ödet. Nån måste ju styra över dem, för alltför ofta är det inte jag.