Brunnslocket i duschen marknadsför sig märkligt nog med likadan logo som stålmannen. Har aldrig lagt märke till det förut. Fråga mig inte vilken som var först.
Lugnet innan stormen.
Jacket är urdraget. Men ta det lugnt jag äterupplivar den snart. Displayen visar snart igen.
Sista blicken.
Wong kar wai gled upp på scenen och tog emot sthlm filmfestivalens visionary award inför fullsatt publik. Jag applådera, det gjorde vi alla.
Svaret är ja. Men gps är inte rätt lösning. Jag måste hitta en annan väg.
Försöker nå mio angående min försenade leverans, ge dem möjligheten att försvara sig. På morgonen var det fel i växeln, nu 13:09 har de inte öppnat efter lunchtimmen.
Tröttheten kom till slut. Vet inte riktigt hur.
Hopplösheten knackar på, desperationen står redan vid dörren. Nu och ingenting.
Det här är sista gången jag ber dig. Trött, men outtröttlig. Tröttheten: jag ställer dörren på glänt, kom när du känner för det.
Vem äger all denna tid egentligen? Kan vi inte komma överens om att stanna tiden för ett slag och bara få en stund till allt det där tidlösa, allt det där vi inte hinner göra annars. Utan tid kanske vi vågar vara oss själva. Utan tid kanske vi hittar hem. Utan tid kan vi vila i frid.
Miss igen. Fyra nollor är mer estetiskt än tre. Taktlösheten sitter i. Tisdag nu. Veckans andra dag. Jag stirrar på insidan av ögonlocken, kan jag inte bara få sova. Anledningen till att detta är universums första Blogg känns plötsligt solklar, så självklar att det inte går att sätta ord på saken.
Ingen kan stoppa tiden. Ingen kan stoppa tiden. Ingen kan stoppa tröttheten. Motsatsen till stopp måste vara start. Start. Start. Start.
Trötthet, trötthet jag är inget utan dig. Snälla kom till mig. Skriv inget brev, det har tiden redan gjort. Kom bara, stig in. Ta mig dit du brukar, jag vill in. Varför ringer klockan när tiden står stilla? Ge dig, ge mig.
Vad gjorde jag egentligen lördag 23 april 2005?
Byter gärna några tankar mot tröttheten.
Du är du, men vem är jag?
Rapport från sängen: Tröttheten har lämnat mig. Jag vet inte vart den tagit vägen. Måste hitta den igen. Bara måste.
Missade palindromet med 3 min. Typiskt min taktlöshet, alltid lite sen eller alldeles för tidig.
Hamnar är rätt vackra på sitt sätt.
Minns en visa man sjöng som barn: `en kulen natt natt natt, min båt jag styrde. På havets vågade vågade våg så skummet yrde.` Men nu yr enbart snön där ute.
Jag komplicerar alltid saker. Går ofta över bäcken för att hämta vatten. Det kan vara dumt att inte känna att här och nu är där jag ska vara. Att där jag befinner mig just precis nu är rätt plats att bygga på.
Jag donerar ljudet av mitt hjärta till konstnärens projekt. Ett arkiv med hjärtslag världen över. Dunk dudunk.
Close up
Jag säger det alla säger, jag säger jag är full.
Några öl in i dimman. Fick en guinness. Den är mörk. Den är tung. Jag är full.
Bussen plöjer kungsgatan, ner mot stureplan, förbi humlegården, upp på karlavägen och vidare in på vallhallavägen. Går in på buylando, gör mitt och går ut och så hem.
År 1986 föddes jag inte. Inte heller min bror, min sambo, mor eller far, inte heller min grusgång eller teddybjörn. Inte gordon, snö eller kalix. Inte nån. Det var året vi glömde, året vi hoppade över, året vi alla låg i dvala, året logiken hade tjänstledigt.
Du läser, du glömmer. Det är värmen, kylan, trötthetens fel.
Efter många om och många men tar jag det lugnt. I alla fall för en stund eller så. Är inte trött. Inte heller pigg. Utan bara ingenting. Imorse köpte jag något, ikväll ska jag sälja något. Jag skriver väldigt mycket utan att egentligen berätta ett smack. Jag gillar det.
Gamlingar spelar bridge. Humor.
Att våga göra bort sig, att våga ha fel, att svälja stoltheten när man har fel, att inte försvara sin ståndpunkt när man har fel, att våga sticka ut med en åsikt. Allt detta behöver jag bli bättre på.
Boken är skriven av amerikanske musikjournalisten chuck klosterman. Killing yourself to live handlar om att han besöker platser där kända och okända rockstjärnor dött. Skriver personligt och med humor. Lite nördigt men bra. Jag-perspektivet är oslagbart.
Upp, upp, upp, måste upp. Hämtar kaffe. Beroendet tar överhand, känslan har vunnit igen. Hursomhelst tänkte jag berätta att jag funderar på att byta namn på Bloggen. Till: Ord/Bild - sthlm ur myrperspektiv. Det är inte lika pretto som nuvarande och mer passande. Men men time will tell osv.
Alla dessa meningslösa inlägg kostar skjortan. Får en svindyr mobilräkning varje månad. Idioti. Men jag kan inte sluta. Jag kan inte. Det bara går inte. Jag är beroende. Min drog.
Vad var det jag skulle säga nu igen.
Lufsar fram, eller rättare sagt drar mig fram över perrongen. Död, halvdöd. Trött som en jagad hare. Uh. Ge mig livskraft.
Jag lever inte mitt liv, jag skriver det.
Sitter i telefonkö och är sugen på godis. Eller kanske mest öl. Vem vet.
Ett brandspjäll.
Spelning. Snart dags.
Morgon i ljus. Himlen ler sitt bästa leende.
Det var allt, nu kan du göra vad du vill.
Rödval.
Känner en press på mig. Måste prestera utan egentlig plan eller uttalad deadline. Det är ok att bli besviken på sig själv bara man kommer igen.
Ta påse #1 och applicera på datorskärmen. Steg 2, torka av.