Brunnslocket i duschen marknadsför sig märkligt nog med likadan logo som stålmannen. Har aldrig lagt märke till det förut. Fråga mig inte vilken som var först.
Försöker nå mio angående min försenade leverans, ge dem möjligheten att försvara sig. På morgonen var det fel i växeln, nu 13:09 har de inte öppnat efter lunchtimmen.
Vem äger all denna tid egentligen? Kan vi inte komma överens om att stanna tiden för ett slag och bara få en stund till allt det där tidlösa, allt det där vi inte hinner göra annars. Utan tid kanske vi vågar vara oss själva. Utan tid kanske vi hittar hem. Utan tid kan vi vila i frid.
Miss igen. Fyra nollor är mer estetiskt än tre. Taktlösheten sitter i. Tisdag nu. Veckans andra dag. Jag stirrar på insidan av ögonlocken, kan jag inte bara få sova. Anledningen till att detta är universums första Blogg känns plötsligt solklar, så självklar att det inte går att sätta ord på saken.
Trötthet, trötthet jag är inget utan dig. Snälla kom till mig. Skriv inget brev, det har tiden redan gjort. Kom bara, stig in. Ta mig dit du brukar, jag vill in. Varför ringer klockan när tiden står stilla? Ge dig, ge mig.
Minns en visa man sjöng som barn: `en kulen natt natt natt, min båt jag styrde. På havets vågade vågade våg så skummet yrde.` Men nu yr enbart snön där ute.
Jag komplicerar alltid saker. Går ofta över bäcken för att hämta vatten. Det kan vara dumt att inte känna att här och nu är där jag ska vara. Att där jag befinner mig just precis nu är rätt plats att bygga på.
Bussen plöjer kungsgatan, ner mot stureplan, förbi humlegården, upp på karlavägen och vidare in på vallhallavägen. Går in på buylando, gör mitt och går ut och så hem.
År 1986 föddes jag inte. Inte heller min bror, min sambo, mor eller far, inte heller min grusgång eller teddybjörn. Inte gordon, snö eller kalix. Inte nån. Det var året vi glömde, året vi hoppade över, året vi alla låg i dvala, året logiken hade tjänstledigt.
Efter många om och många men tar jag det lugnt. I alla fall för en stund eller så. Är inte trött. Inte heller pigg. Utan bara ingenting. Imorse köpte jag något, ikväll ska jag sälja något. Jag skriver väldigt mycket utan att egentligen berätta ett smack. Jag gillar det.
Att våga göra bort sig, att våga ha fel, att svälja stoltheten när man har fel, att inte försvara sin ståndpunkt när man har fel, att våga sticka ut med en åsikt. Allt detta behöver jag bli bättre på.
Boken är skriven av amerikanske musikjournalisten chuck klosterman. Killing yourself to live handlar om att han besöker platser där kända och okända rockstjärnor dött. Skriver personligt och med humor. Lite nördigt men bra. Jag-perspektivet är oslagbart.
Upp, upp, upp, måste upp. Hämtar kaffe. Beroendet tar överhand, känslan har vunnit igen. Hursomhelst tänkte jag berätta att jag funderar på att byta namn på Bloggen. Till: Ord/Bild - sthlm ur myrperspektiv. Det är inte lika pretto som nuvarande och mer passande. Men men time will tell osv.
Alla dessa meningslösa inlägg kostar skjortan. Får en svindyr mobilräkning varje månad. Idioti. Men jag kan inte sluta. Jag kan inte. Det bara går inte. Jag är beroende. Min drog.
Mest anteckningar ur min skalle. I ord och bild kväver ett otydligt behov. Tanke och handling sammanflätas utan krusiduller från någon typ av mental direktlänk, i ett försök att återupptäcka bloggandet, finna ro i rotlösheten, uppfinna meningslösheten, fånga ett ögonblick i tiden. Tja, en ganska allmän och opretentiös blogg.