Är barndomen alltid nära. Mystik och ofrivillig nostalgi. Radiobilar och sockervadd, sagoland, tigerrand, flipperspel, inge ved, koppartand, ja vi kan.
Immunförsvaret har som uppgift att identifiera främmande ämnen, analysera och om nödvändigt angripa. Men om försvaret inte aktiveras attackerar det sig själv.
Jag är en främling i min egen kropp. Vardagen är fienden, drömmen vandringen, tanken räddningen men också ätervändsgränden. Livets pussel skriver tidningarna om, men hur tacklar man tankens oändliga labyrint?
Varje morgon, nästa sida i livets bok. Den är blank, i väntan på att bli skriven. Händelser ska förvandlas till ord, meningar och mening. Ändå slutar det alltid vid samma sak: min oförmögenhet att hitta rätt, min rädsla, min slutliga dom. Sanningen är att jag ser hur långt jag kan gå, bara jag själv står ivägen.
Försöker definiera mig i en redan överdefinierad värld. Finns det verkligen plats för alla? Kan jag skriva mig fram till min? Hur vet jag när jag är framme? Frågor, frågor. Vid 27 års ålder borde man ha fler svar. Men nu har jag i alla fall verktyg för att ställa frågorna.
Mest anteckningar ur min skalle. I ord och bild kväver ett otydligt behov. Tanke och handling sammanflätas utan krusiduller från någon typ av mental direktlänk, i ett försök att återupptäcka bloggandet, finna ro i rotlösheten, uppfinna meningslösheten, fånga ett ögonblick i tiden. Tja, en ganska allmän och opretentiös blogg.