Något är fel. Känslan larmar. Vattnet har en konstig bismak, något som gör att det inte smakar bra. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag vill bara fly, jag vill inte dricka vattnet. Men ibland måste man, trots att man är rädd. Det smakar konstigt, är du säker på att det inte är giftigt? Handlar det om att man inte kan lura sig själv? Sanningen finns där, om du försöker lura den blir du själv lurad. Alltid. Det slår aldrig fel. Aldrig. Nyss försökte jag lura den, men jag åkte dit direkt. Kände på en gång att något var fel, att vattnet hade en konstig bismak. Jag försöker förstå, men anledningen är oklar. Så oändligt oklar.
Jag har spelat bort 200. Det känns väldigt bukowski att vara på travbana. Men när han spelar på högoddsarna vinner han, för att supa upp pengarna i sitt ruckel till hem åtföljd av en bastant kvinna han raggat upp i baren innan.
Stopp på röda linjen. Buss från uni till odenplan. Utskälld av en gubbe på okänt språk och av okänd anledning. När jag tittar upp är jag redan vid slussen. Snart hemma.
Mest anteckningar ur min skalle. I ord och bild kväver ett otydligt behov. Tanke och handling sammanflätas utan krusiduller från någon typ av mental direktlänk, i ett försök att återupptäcka bloggandet, finna ro i rotlösheten, uppfinna meningslösheten, fånga ett ögonblick i tiden. Tja, en ganska allmän och opretentiös blogg.